Hmm, mitt förra inlägg blev rätt så generellt och teoretiskt på något sätt, även om jag försökte beskriva något som just nu är väldigt nära för mig.
Det är lätt och säga acceptera ensamhet, men hur? Just nu tycker jag det är skitjobbigt att uppleva att jag är ensam. Samtidigt vill jag inte förtränga det, då det skulle varar värre. Sättet jag hanterar det är att jag accepterar att en del av mig känner sig ledsen och nedstämd, samtidigt som det inte hindrar mig från att känna mig glad och positiv i andra områden.
Det viktiga för mig är att nedstämdheten inte tynger ned mig och sätter sig på min kroppshållning. Så länge kroppen fungerar kan jag leva med att jag bär med mig en nedstämdhet, med vetskap om att den kommer avta med att jag mer och mer accepterar mig själv. Jag kan inte göra något annat så får jag försöka göra det bästa av situationen. För mig är det meditation i vardagen.
Jag vet inte om det blev något klarare, men för mig är det så klart som det kan bli just nu. Stridskonst handlar för mig om att kunna stå kvar och göra sitt bästa i farliga, jobbiga situationer. Vissa av dessa strider utspelar sig enbart inom mig själv, även om de är jobbiga och jag är rädd försöker jag se dem, acceptera dem för vad de är och inte fly från dem.
2 kommentarer
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Hej Robert!
Jag håller med i det du säger om stridskonst. Utan utmanande träning, utmanande situationer och erfarenheter är det svårt att mejsla fram den karaktär som utmärker den person som agerar med handlingskraft och integritet.
Du kanske befinner dig i slutet av en utvecklingsperiod, då kan det kännas som att det går tungt. Men när man väl ömsat skinnet och kan betrakta det objektivt så känns och märks det att man växt.
Mvh Tobbe
[...] står det i en läsarkommentar på en blogg som jag brukar läsa. Jag har haft detta inlägg liggande sedan in juni. Jag undrar helt enkelt… är det [...]