Jag har försökt nu några dagar att göra ett inlägg men de har bara låtit fel så jag har strukit dem. Just nu är jag inne i en period där jag har många funderingar under bearbetning. Då är det svårt att skriva något då jag ändrar mig oftare nu än annars medan jag skriver.
Mina åsikter är under konstant förändring. Vissa inlägg jag skrivit här för några veckor sen tycker jag inte stämmer idag. För mig är det naturligt, jag lär mig nya saker varje dag och försöker anpassa mig till allt jag lär mig. Samtidigt vill jag ha lite beständighet i det jag skriver, så det känns relevant efter jag skrivit det.
Något positivt hände mig under veckan då jag insåg och accepterade att jag upplever mig ensam just nu. Jag hade en givande diskussion förra helgen med några vänner från träningen vilket satt igång huvudet på mig. Diskussionen rörde något annat men någon stans på vägen föll polletten ned.
Visst var det inte en glad och lycklig upplevelse då jag kände mig rejält ledsen och låg när jag började acceptera att jag upplever mig ensam. Samtidigt kändes det skönt då jag nu är mer till freds med mig själv. Jag har pratat med vänner om ensamhet förut och vet att många tar det som något jobbigt som man ska arbeta sig från. Tvåsamhet är något bättre än ensamheten, vad jag har uppfattat från de flesta jag pratat med. Själv är jag mer och mer tveksam till det.
Jag tror att leva ensam kan vara väldigt berikande lika så att leva med en egen familj eller bara en partner. Alla har sina glädjeområden, utmaningar och begränsningar och jag tror inte man ska hålla fram någon framför den andra. Däremot skiljer sig ensamheten från tvåsamheten rejält, då ena handlar om relationer medan den andra om att acceptera sig själv.
När jag umgås med andra har jag fullt upp med vad andra säger, deras behov och känslor att jag inte märker av mig själv särkilt mycket. Nu när jag sitter hemma ensam märker jag desto mer av mig själv. Ensamhet har också en tendens att omvandlas till något destruktivt, i synnerhet ifall jag försöker fly från ensamheten.
Vad jag sett är att senaste månaderna har mitt beteende handlat bitvis om att fly från min ensamhet. Mitt beteende under perioden upplever jag däremot inte som negativt eller destruktivt, så långt hade det inte kommit. Mycket har varit roligt och positivt, däremot har det blivit ansträngt och lite för mycket under den senaste perioden. Jag har arbetat omedvetet från ett syfte som inte känns konstruktivt. Nu kommer jag istället försöka lära mig att acceptera min ensamhet mer. Det hindrar däremot inte mig från att göra liknande saker framöver bara att jag kan göra det av anledningar som känns positiva och givande.
Jag kanske också ska försöka var övertydlig i att även om jag arbetar för att acceptera min ensamhet så finner jag även tvåsamhet fortfarande lika intressant. Jag närmar mig gärna en tjej eller kvinna som är trivsam och spännande att vara med. Däremot är det utbytet, hur det än formar sig, som är intressant för mig. Det mer än vikten av tvåsamhet.
Jag tror att kunna acceptera ensamhet är en viktig del som Aikidon kan tillföra med, därav att jag skriver det här inlägget. För mig är det meditation. När jag mediterar är jag ensam, jag upplever mig själv och hur jag påverkar och påverkas av min omgivning. Den upplevelsen förändrar mig och hur jag handlar. Jag tror därför även ensamheten kan tillföra något positivt även för de som lever i tvåsamhet. För även om man lever med någon annan kan det alltid finnas stunder man är ensam.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
