Jag har svårt att hitta en pedagogik som engagerar på aikidoträningen just nu. Går jag till mig själv vet jag att jag gillar pass med fart i, där man blir svettig i slutänden. Den fysiska träningen är en viktig del varför jag tränar och vill få med den när vi tränar. Jag verkar inte heller vara ensam, önskemålen jag får från de som tränar är också över den delen.
Samtidigt vill jag lära ut teknikerna så korrekt som möjligt. Jag försöker visa teknikerna utan några extra eller onödiga rörelser. Ibland verkar det hämma inlärningen. Många gånger fastnar de jag undervisar i en detalj som de gör automatiskt till vardags. När de däremot tänker på rörelsen i tekniken blir den ett enormt hinder för att lyckas. Fastnar man i detaljer är det självklart svårt att träna med tempo och det blir mer teknik än fysik som kommer i fokus. När det händer har jag ingen bra lösning för att få fart på träningen igen hos den som låst sig. Jag tror också att min pedagogik är en bidragande faktor till att folk låser sig till att börja med. Just nu försöker jag se vad jag gör som bidrar till att folk låser sig och ifall jag kan göra något annorlunda. På det området har jag inget svar i dagsläget.
Jag har däremot en teori om varför det låser sig ibland när man tränar. Detta är en grov generalisering och beror helt på individen, vissa har lätt för kroppskoordination och andra svårare. Mycket beror också på hur mycket man tränat och använt kroppen tidigare. Ålder verkar också spela in då många verkar bli mer och mer bestämda hur saker ska vara eller inte vara ju äldre de blir. Men allt beror i slutänden på att vi alla är olika.
Generellt ser jag två sätt att lära sig nya tekniker och rörelser. Ena sättet är att jag ser tekniken först. Därefter försöker jag förstå den. Förståelsen sker intellektuellt och bygger på mina tidigare erfarenheter och teorier hur man ska göra. När jag tror jag förstår försöker jag applicera min förståelse. Jag ser tekniken och försöker förstå tekniken utanför mig själv för att sen applicera den. Det blir tydligt när appliceringen sker utifrån en intellektuell teori om hur man ska röra sig. Förmågan att böja knän och armbågar verkar bli obefintlig. Ifall man blandar in för många leder i rörelserna blir de för komplexa för att kunna förstås och applicera. Rörelserna blir mekaniska istället för levande som rörelserna är när personen rör sig till vardags.
Andra sättet att lära sig är att jag ser tekniken och försöker få en känsla för den i min egen kropp när jag ser den. Efter känslan försöker jag leva ut den och applicera den. När jag gör det kan jag märka att det inte fungerar eller fungerar. När det inte fungerar märker jag att jag missat något för rörelsen är inte möjlig att utföra som man upplevt den, min kropp hindrar mig från att röra mig så. I de lägena kan jag se att jag missat något som jag inte förstår. Ordningen blir omvänd. Jag försöker först göra och sen förstå, istället för tvärt om. Min förståelse är då inifrån mig och inte utifrån. Min rörelse blir ofta inte heller samma som den som visade rörelsen då den anpassas utifrån min egen kropp.
Skillnaden handlar inte om teori eller praktik då bägge innehåller båda delarna. Skillnaden är mer att inte separera de två delarna. Den sistnämnda formen tror jag bara kan förstås genom att man praktiserar övningen. Aikido handlar för mig mycket om den formen av lärande, mer än den förstnämnda. Jag tror däremot de flesta är mest vana i det förstnämnda, då det är den lärandeformen som är dominerande i skol- och yrkeslivet. Det sistnämnda handlar mer om konst och idrott.
1 kommentar
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
När jag läser ditt inlägg inser jag att jag själv alltid försökt se på teknik som rörelse i sig, utan att fundera på vad de olika delarna av rörelsen får för effekter. Jag insåg relativt tidigt att försök att analysera tekniken i termer av ”vad jag gör med min partner” var suboptimala; de resulterade i tryckande och dragande. Istället fokuserade jag i första hand på min egen kroppsrörelse. Jag vill minnas att jag precis i början tänkte mest på armarna, sedan mest på fotpositioner, sedan på kroppens riktning, och där stod jag ett tag innan jag började syssla med flyt och flöde – om nu mitt minne har rätt. Var mitt sätt hamnar i jämförelse med de två som du beskriver kan jag inte säga.
Själv tillhör jag dem som alltid främst velat träna teknik, ur vid aspekt av ordet, och tycker att fys och flås kan man träna på annat håll än i budolokalen. Jag förmodar att du redan testat att lägga in ett separat block med flåsträning, flera som anfaller, kokyunage eller vad som nu tränas i KnK som går att använda för syftet.