Jag avskyr att vara förkyld. Det sänker hela träningen. Nu har jag bara småtränat i snart två veckor. Lägret förra helgen blev halvdan träning på grund av förkylningen. Jag har kunnat köra några kenjutsupass och igår var jag iväg och körde lite Aikido. Samtidigt känner jag att ifall jag anstränger mig för mycket konditionsmässigt så sätter förkylningen stopp. Det blir tungt och andas och jag börjar hosta. Jag försöker ändå göra bästa av situationen.
I helgen blev det inte många knop. Jag tog det lugnt hela helgen. Det blev inte ens att jag gjorde enkla nödvändiga saker som att städa och handla utan satt mest och slöade. Jag får ta igen det till nästa helg.
Nu till helgen är det Stockholm som gäller. Det är läger med Sugawara Sensei. Jag ser verkligen fram emot det. Vi åker ned redan på torsdag och hem på måndag. På torsdagskvällen blir det ett Aikidopass med Peter Spangfort med. Jag har inte träffat Sugawara sen jag var i Japan så det ska bli roligt och spännande. Förhoppningsvis blir det nya detaljer att lipa på.
Igår repeterade vi en del av teknikerna från lägret. Det finns mycket att hämta i linjerna. Det som kändes så klart under lägret kändes inte lika klart igår. Det finns där fortfarande men det svåra är att omsätta det när man gör andra tekniker. Där jar har jag något att fundera på. Ifall jag inte funderar och bara gör så kan jag använda konceptet rätt så bra ändå. Vad som händer är att det blir för många onödiga störande rörelser. Utmaningen är att skala bort dem och få teknikerna renare.
Linjekonceptet är rätt så universellt. Det förekommer och går använda i de flesta fysiska aktiviteter. Det är inget unikt i sig. Det unika tror jag är i pedagogiken, i att lyfta fram linjerna och ens fantasi eller föreställning påverkar kroppen. Ibland verkar det bli något mystiskt när man pratar om linjerna. Att man kan ta fram en mystisk kraft ur kroppen. För mig handlar det bara om att använda sättet kroppen är byggd för att röra sig.
Raka motsatsen till linjekonceptet är nog den isolerande styrketräningen. Träning när man tittar enbart på en muskel och försöker låsa upp kroppen i en rörelse som enbart ska påverka den muskeln och inga andra. Jag kritiserar det inte. Jag sysslar själv ibland med det och för att balansera upp kroppen tror jag det ibland är bra att syssla med. Linjekonceptet handlar istället om att använda muskler, leder och ben tillsammans utifrån kroppens rörelsemönster.
Tittar man på kroppen har vi två armar och två ben men även bålen är uppbyggd väldigt tudelad för att stödja belastningen från arm till ben och vice versa. Däremot finns inte så mycket för att stödja belastningar på bålen i sig. Linjerna är då att tänka sig att belastningar på kroppen ska gå på yttersidorna av kroppen mellan armarna och benen och lämna de centrala delarna av bålen fria. Egentligen inget konstigt.
Det konstiga uppstår när man sitter still länge. Rör jag mig mycket måste jag använda linjerna. Sitter jag däremot på en stol hamnar däremot belastningen mycket mer centralt i kroppen. Det är lätt att man håller uppe kroppen med muskler nära ryggraden istället för magmuskler och rygg/axelpartierna som mer är linjerna. Därför behövs linjekonceptet för att komma ut i kroppen. Tänker man sig linjerna är det lättare att hålla uppe kroppen utan att bli stel.
Kroppen är gjord för att vara aktiv och inte passiv. Även när vi sover rör vi på oss. Är vi stilla för mycket kan man behöva lära om sig till att röra kroppen på rätt sätt igen.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
